01:57

Idag steg jag upp klockan 8.40 (helt otroligt!) och for sedan till Ida. Jag var där tills pappa hämtade mig, och jag höll ärligt på att somna FLERA gånger. Oj så trött jag var! Men så går det när man inte har varit i skolan på evigheter, och sen stiger upp "tidigt".

Så jag kom hem - och somnade typ på direkten. Vaknade av att pappa skrek att det var middag (Fast det var bara jag som skulle äta, pappa hade käkat julbord innan). Och då när jag kommer till köket så har han värmt upp en gammal äcklig jävla hemmagjord pizzabit från i söndags. Nej. Fiii satan.
Så jag ba: VARFÖR DENNA MAT????.
Han svarade "Ja men jag frågade dig ju, och då sa du ju ja"
Jag: NEJ PAPPA! Jag har aldrig sagt ja!
Pappa: Jo men jag frågade dig.
Jag: JAG SOV!! Åh jag blir så förbannad!

Varför måste jag sova så djupt? Och framför allt: Varför måste jag prata i sömnen?
Jag hade tänkt dra ett exempel så ni förstår hur allvarligt detta är.

För några år sedan, kanske 2003-2004 nått, så vaknade jag en morgon av att mamma inte var hemma. Och eftersom mamma är förtidspensionerad så stämde inte det riktigt. Så jag ringde pappa på jobbet och frågade var mamma var och då svarade han "Ja men jag sa ju till dig i morse att mamma är på sjukhuset" Och då blev ju jag lixåm jävligt paff. Så då förklarade han att han hade väckt mig, jag hade SATT mig upp och lixåm tittade honom i ögonen. Och så sa han att mamma hade farit med ambulans till sjukhuset för att hon hade fått en stroke. Och jag hade sagt "okej". Han hade frågat mig en gång till, för att vara SÄKER. Jag svarade "Ja jag förstår". Han hade farit till jobbet i tro om att jag visste. Men det visste jag inte.

Hur som helst. Imorgon SKA jag fara till skolan! Jag ska ska ska ska. Har inte varit där sedan i torsdags förra veckan, yey me!